Foto: Jonas Linder
Byn har återhämtat sig från nyårsfirande gäster. Även om kabinbanan är full av folk när den går upp mot Åreskutan känns det som att berget och byn andas lugnt och stilla. De väntar på den stora anstormningen av glada gäster som vill utforska bergets och byns alla smultronställen. Och många är de som vill komma hit. Jag stannade upp idag och tänkte på vad det är med den här orten som gör den så speciell. Utan belägg och utan någon som helst undersökning angående saken gör jag dessa slutsatser:
Åre är en by som många vill kalla sitt andra hem. Det finns en stor del svenskar som återkommer hit antingen flera gånger varje år eller någon gång då och då. Man åker upp med familj och vänner för att roa sig, njuta och må bra. Andelslägenheter, fjällstugor, bostadsrätter eller hyrda stugor tar emot återkommande gäster som alla ser till att snabbt känna sig som hemma. Och det är lätt att känna sig som hemma i Åre. Bykärnan är liten, restaurangerna många. Utbudet av lokaler där syftet är att ha trevligt är i det närmaste oändligt i denna lilla by. Som gäst blir man (förhoppningsvis) bemött av leenden och ett gott värdskap. Vi delar alla ungefär samma intressen, vi älskar fjället och vi suktar efter de där dagarna då solen skiner i ansiktet på oss och snön sprutar runt skidorna. Med sådana förutsättningar är det lätt att börja prata med vem som helst på byn eller i backen. Vi har något gemensamt. Vi trivs här.
Det är vad jag tror. Som sagt, ingen undersökning är gjord, men av alla de möten man gör i Åre kommer man lätt fram till liknande slutsatser.
Jag står uppe på skutan och blickar ner mot Tusenmetersliften som är totalt nerisad av de kalla och hårda vindar som ofta pinar fjället. Men idag är det stilla. Och solen lyser ovanför molntäcket som ligger som ett lock över byn långt där nere. Det har snöat hela natten. Framför mig har jag alltså en opistad nedfart som är dränkt både av sol och av snö. Jag börjar glida framåt. Jag börjar le.
Jonas Linder, Eventstudent som jobbar med alpina världscupen
